Renen Hjärtat Le face

Bäst hittills

Hundertwasser, Wien

Spanien

efter T kom lugnet

Ja, det är helt sjukt. Men allting har lagt sig inom mig. Lugnet har kommit. Insikten har slagit rot och det växer så det knakar. 

Orden är autonomi, tankar, självständighet, icke-offer, andning.

Det är en kombination av fyra år med psykoterapi och fyra träffar med kbt-terapi. Och fyra år med världens bästa. 

I alla fall. I spanien sa mashid att jag var full av så bra och roliga idéer. Du måste göra dom, det är bara att göra, livet är för kort för att inte göra dom. Typiskt mashid Och jag ska, så himla skoj.

Jag fick T i mitt liv, K får stå tillbaka lite. Tack marianne.

Nu ska det här bli min kreativa blogg. Med foton från inredningar som är fulsnygga för inget är så tråkigt som perfekt, och så ska jag fota gamlingar i fina sneakers. Fina gamlingar i nya sneakers. 

livet alltså. 

Att vara liten

Det är mitt största problem i hela världen. Att jag har sådana problem med att vara liten och känna mig svag.

Att söka jobb är en sådan påfrestning för mig. Jag hatar känslan av att inte känna mig stark och duglig. Mitt självförtroende rinner ner i avloppet och det säger bara slurp. Borta. Kommer aldrig mer igen. Därför ska jag bara söka jobb som får mig att må bra. Och det är inte DN, Expressen eller Aftonbladet.

Däremot finns det massor av tidningar som jag går igång på. Och det är dessa jag ska fokusera på nu framöver. Visst, man ska söka. Men va fan. Om jag inte vill då? Nej då skiter jag i det. Jag kommer träffa jenny nu men inte för att prata jobb. Och finaste sayna sa det bästa. Du måste dyka upp i person för då fattar man vilken sorts journalist du är.

Pju. Tack och lov för sådana ord.

Jag jobbar hårt med att känna mig svag och att inte få panik över känslan. det är rätt intressant emellanåt. Det känns som att sitta helt still i botten på en pool Jag måste sitta ner med benen i kors och jag får inte röra på mig. Luften i lungorna håller på att ta slut och jag börjar känna att jag vill röra på mig. Men jag får inte. Jag måste sitta kvar. Sen börjar det krypa i mig på riktigt, jag måste ju få luft. Och försiktigt börjar jag försöka andas. Jag andas in lite lite lite och märker till mig stora förvåning att det går. Jag sitter inte i en pool, jag får faktiskt luft och jag sitter faktiskt rätt skönt på ett golv med benen i kors.

Det jobbigaste nu är att jag har bokat en dejt med Jenny. Det betyder inte att jag vill kötta jobb-på-Dn-snack. Jag ska skita i det och prata om bebisar i stället.

Jag ringde till norra sidan – det var bra och hoppas att han hör av sig och vill träffas på studs. hehehe

Jag ringde till studentliv. det var bra och jag hoppas att de får ett bra liv för hon var tråkigare än tråk

Jag ska eventuellt ringa till metro student och kolla läget där. det vore ju bra, Hoppas hon är bra 21 år. hej hej.

snälla gode gud. Gör så att Norra Sidan ringer och att han vill träffa mig. Då är jag i hamn. eller det vore i alla fall jävligt gött och rättvist att jag får lite lite respons på något jag har gjort.

puss o kram

lergigan

när jag var gravid mådde jag ruskigt illa. Jag var yr som vore jag berusad och jag mådde illa när jag låg ner på rygg, men tack och lov kunde jag ligga på sidag. Efter några månader kunde jag inte ligga på sidan utan att må illa. Jag kunde tillslut inte ligga ner. Och jag var alltid lite lite yr.

 

I alla fall. Det bästa med min gravidupplevelse var Lergigan. Den psykofarmaka som jag fick i mig för att stilla yrseln och illamåendet. Men det visade mig något annat också. Hur man mår när man inte oroar sig. Hur man kan leva om man inte tillbringar varje vaken minut med att oroa sig eller fundera på döden och livet och framtiden som i Framtiden.

 

I alla fall nummer två. För tre veckor sedan fick jag en panikångestattack på ett pendeltåg till Arlanda. sedan dess har det varit jobbigt att ”komma tillbaka” men nu känns det mycket bättre. och nu till saken. Det kännsa mycket klarare. Jag känner mig på rätt spår, som om jag blev omkullkastad av attacken och nu har jag hittat ett annat spår. Hur kan det komma sig? Hur kan jag ha mått så jävla dåligt och sedn i samma veva lyckats ömsa skinn? är det så det blir? De senaste dagarna har varit sköra. Jag har haft det så oerhört bra med mig själv och mina tankar – som inte har varit på så många eller intensiva, tack och lov – men jag är så rädd så rädd för att denna känsla ska försvinna.

Hur ska jag göra för att ha kvar den? Och kan jag tänka för mycket på detta? riskerar jag att komma ner i skiten igen av allt för mycket tänkande och funderande? Nyckeln de senaste dagarna har varit just att jag inte har tänkt. jag har bara levt och varit. Låter lätt men är desto svårare om man inte känner till känslan. det är inget man kan frambringa genom tankekraft. Genom meditation? kanske. jag har bett en hel del de senaste dagarna, mest på kvällarna och tackat för det lugn jag har känt.

Det återstår att se. jag letar fortfarande efter svärdet som jag kan sticka i marken och där lugnet alltid kan råda.

Men det finns ju inte utom mig. utan inom mig. Eller hur? det finns inom mig och kanske är det ok att försvinner ibland. men jag måste få reda på svaren på vad det är som gör min kompass tydligare än någonsin.

 

 

karen blixen och agneta

De senaste dagarna och veckorna har varit en blandning av kaos och ordning. raka led och snurriga cirklar. jag vet inte vad som har varit rätt eller fel och det känns som om jag har befunnit mig under en sorts yta. ibland inte ibland under.

I alla fall. Jag ska träffa Agneta inom kort och det ska bli så skönt. jag avbokade vårt möte första gången för att det var bara för mycket av allt. och jag var lite hög av beslutet jag nyss fattat om kbt:n. men nu förstår jag att jag kan bara inte avsluta med henne utan att få ett ordentlige avslut. men det kommer inte att bli ett avslut utan vi ska fortsätta träffas.

jag är så glad att jag kommer i håg och verkar kunna implementera, eller ta mig an tanken på att inte manifestera allting utanför mig. utan det viktigaste sker inuti. Det försöker jag minnas så gott som det går.

jag tittade på Mitt afrika om karen blixen. Då känner jag så starkt att jag är som hon är. fast ändå inte. utan jag är svag och liten och obestämd. men det är jag ju inte. men jag intalar mig att jag är svag liten och obestämd. det är sånt jävla bullshit att jag säger sånt till mig. bara för att det inte syns utanpå mig så driver jag också min egen kaffodling i kenya. så det så.

var inte rädda står det på kyrkan. och det är det andra jag tar med mig till agneta när vi kommer att ses.

 

Efteråt

Jag skulle ha åkt till Berlin med kajsa och caroline. på plats väntade anna och pippi och lilla otto. men jag kom inte iväg. Allt suddades ut på pendeltåget på väg dit. jag blev yr och illamående och fick svårt att andas. allt ble smalt och trångt och jag kände paniken krypa inom mig för att försöka komma ut. men jag höll den kvar. jag andades. tittade ut. höll caroline i handen och sen kom vi fram.

snacka om en ovan situation, jag var så jävla svag. jag var svag inför caroline och inför kajsa. att vara det inför kajsa är inget svårt med inför caroline. hon som är så cool. och hon som tror att jag är så cool.

vid baren bestämde jag mig för att åka hem. jag var så lugn och nere i varv när jag bestämde mig för det. trasig och lugn på samma gång. min hjärna var på auto mode och jag gick bara till taxibilarna med en sak i tankarna. och det vara att få komma hem till martin.

sedan dess har allt varit ett virr varr. vem är jag och varför gör jag det jag gör? vad mår jag bra av? vem mår jag bra av? vilka känner jag mig trygg med och vilka gör mig orolig? hur mycket ska man lita på andra människor? vad har jag för en plan om allt skiter sig?

De vanliga frågorna som surrar i mitt huvud men med lite mer styrka bakom. lite mer djup och insikt om att det inte alltid är så jävla lätt att leva.

sedan kom måndagen och jag traskade i väg till vårdcentralen. nu väntar jag bara på ett besked på att få träffa psykiatrispecialist på KBT. jag måste klara av att åka tåg och att bli illamående. utan att gripas av panik.

efter måndage kom något av ett lugn. men ändå inte. jag jobbade på och tyckte att det var allmänt segt. sen kom julhelgen, hemma hos hans och anna var det skönt men inte mitt riktiga liv. jag ville tillbaks till mig och mitt och nu är jag äntligen här. hemma. med martin och axel och jag har kontroll över alla mina fyra väggar. resten skiter jag i.

lugnet i själen och hjärnan har börjat komma tillbaka. man kan aldrig ta det för givet.

Den stora tystnaden

Agneta har sagt till mig att det är något som förändras inom mig. Att jag är redo att se saker och ting i ett annat ljus. Jag ser det också.

Jag tog till mig programmet Den stora tystnaden som en svamp i vatten. Vilka tankar och känslor som slog i mig när jag såg deras resa i tystnaden. När det är tyst runt omkring mig så händer det saker, det händer saker med oss alla.

Jag har sökt svaren på mina frågor om lugn och trygghet i saker. I saker, aktiviteter och jobb. I tankar på att en dag ska jag bli så här och såhär via arbete och karriär och fattat på ett plan att det är helt fel. Man blir inte någon. Man är någon väldigt mycket och det går inte att förändra.

Den stora tystnaden som jag har haft inom mig har hjälpt mig. Jag försökte överrösta tystnaden i flera flera år eftersom den först gav mig ångest. men tack vare Agneta så har jag lärt mig att det inte är mitt fel och jag har förstått nu att tystnaden är min och ingen annan får ta dess plats. Tystnaden betyder att det jag gör ska ingen annan få sätta en stämpel på eller bedöma. Eller snarare så ska jag inte lyssna på andras ord eller se på deras stämplar som en del av mig.

Och så när jag känner att jag vill ha mer av tystnaden så tror jag på direkten att det finns utanför mig, vilket gör mig så jävla irriterad. Jag tror och har alltid trott, som sagt att för att finna något sant så måste det finnas i fysisk form. men det börjar jag förstå att så inte är fallet. Och nu till kruxet. Jag vet inte hur man gör. eftersom all trygghet inom mig har en gång ryckts bort.  Då fann jag tryggheten visa saker, resor, personer och upplevelser och rena kickar i form av utmaningar och alkohol och fester. För varje stimulans utifrån så blev jag trygg. eller tryggare, trodde jag. Men så försvinner kickarna och jag blir orolig igen. Nu har jag börjat lyssna på tystnaden, tack vare Agneta och mig själv, men jag tror ju fortfarande att för att behålla tystnaden så måste jag göra något. Byta jobb, börja gå i kyrkan, åka i väg på en retreat, klippa mig, osv osv osv.

Jag trodde som liten att hittar jag bara en väldigt särskild ring, eller ett annat föremål som jag kan ha med mig så kommer jag aldrig att glömma tystnaden och tryggheten. Och jag hittade ringen. och sen försvann tystnaden ändå. Jag ersatte den med en annan ring. Och sen försvann tystnaden igen.

Jag kan fortfarande inte tro att jag ska kunna behålla tystnaden och det ljuvliga inom mig utan att det finns manifesterat utanför mig i ett fysiskt ting eller aktivitet. Hur ska jag kunna lita på att det som finns inom mig finns kvar? Det har ju försvunnit förut.

Tid för tankar.

Länge sedan

Jag trodde att min blogg hade försvunnit.

Sedan fick jag en kommentar på bloggen som jag skulle godkänna eller kasta i papperskorgen.

Kommentaren var intressant på många sätt. Personen som skrivit kallade sig Katrin i kommentaren och skrev om Stina Auer. Katrin ville berätta att Stina Auer inte är rik och att hon är snål. Att hon hade ett vanligt svennebanan-efternamn innan hon gifte sig.

Jag är ganska chockad. Varför skriver hon det till mig? varför vill Katrin att jag ska veta detta om Stina Auer. Eller ”veta” detta om Stina Auer är bättre uttryckt.

Min blogg började jag skriva för att underhålla mig själv och bara mig själv. I och med Katrin har jag blivit del av bloggosfären. Tufft värre. Men jag är inte redo för det.

Katrin får gärna kommentera mera. Det var stimulerande.

Jag slänger kommentaren i papperskorgen för den var rätt hemsk. Och det vill man ju inte sprida. Och jag kommer fortsätta läsa Stina inte-så-rik-som-man-tror Auer.